Underbart

Både jag och mamma har alltid hatat söndagar. Finns ju noll att göra. Saknar mamma mer och mer känns det som, fast jag är ändå inte lika ledsen som jag har varit. Men jag har ju fullt upp. Från att "bara" ha en bebis på 6månader har jag ju nu även en 3 åring med massa energi som ska ut. Idag är han inte på humör. Ska pilla ner i akvariet hela tiden. Grrr. Och lägga ner saker där. Nu när jag stod på toa och hängde tvätt åkte hans nya leksak ner i akvariet, då åkte han upp på sitt rum bums! Tror faktiskt att han somna för han är helt tyst!

Mamma hade skällt på mig om visste vad jag gjort men han måste lära sig. Mamma hade bara kramat honom och sagt nej. Men då tror han att han ska få kramar så fort han gör ngt fel. Det är inte lätt att hålla humöret uppe när sånt händer men jag biter mig i tungan för att inte skrika på honom. Det hjälper ju inte direkt.

Ja idag är det 3 veckor sen mamma gick bort. Uff, vill ju bara ringa henne och fråga vad vi ska hitta på en sån här tråkig dag. Vill ju bara träffa henne. Prata med henne. Krama henne. MIN MAMMA!

J saknar henne också, för så fort han blir ledsen eller inte får som han vill så säger han mamma, men menar nog mormor. Hugger i hjärtat när jag hör honom säga mamma. Det var ju mamma som skulle få höra honom lära sig prata. Tårarna rullar så sakta när jag tänker på henne. Det var ju hon som också prata på att köpa minibuss så att alla fick plats. Men hon sitter nog på sitt fina vackra vita moln och skrattar åt mig. Eller gråter när hon ser hur mkt hon har ställt till med. Men hon vet att vi tar hand om J som om han vore vår egen. Även fast man blir trött på honom.

Jag hörde henne skratta igår när jag hällde lite vatten på Magnus, jag var ute och vattnade på framsidan närhan tog tag i mig och skulle kramas, jag tyckte han behövde kylas av lite så jag hällde iskallt vatten i nacken på honom, han blev inte så glad men jag skrattade och jag hörde hur mamma skratta också. Det var ju när jag gjorde sånt som jag ringde mamma och berättade och hon alltid svara kan han gott ha! Ja humor var hennes starka sida då hon kunde skratta åt precis allt.

Nej mamma kommer jag minnas med ett leende på läpparna, även fast hon nästan bara grät det sista. Men hon skratta nästan alltid ändå. För jag var väl en jävel på att få henne att skratta, jag vet när hon ringde några dagar efter operationen och hon knappt kunde prata eller hosta, då blev hon arg på mig för att jag fick henne att skratta. Men det var nog mitt sätt att visa att jag inte ville tro att hon låg på sjukhus och mådde dåligt, och att jag ville vara som vanligt och inte visa min rädsla. För hade hon sett hur rädd jag var då hade hon nog lämnat oss tidigare. Jag vill inte säga vila i frid för hon är inte glad över att vara där hon är. För hon vrider och vänder på sig och bara vill ner igen. Och jag har alltid sagt till henne att hon får skylla sig själv som skaffa barn. Och jag står fortfarande för det, och jag vet att hon skrattar åt mig. Det är precis så jag vill minnas henne.



Ja mamma, du kommer alltid finnas i våra hjärtan