Det är inte sant, hur kunde detta ske? Det var ju inte så vi sa, men någonstans inom mig sade en röst att mamma hade gett upp. Hon hade inte ont eller något.
Diagnosen blev lungcancer för några månader sen, men det tog ett tag innan vi fick reda på att den var av elak sort.
24 Juli tog dem bort höger lunga, allt gick jätte bra och hon mådde jätte bra. Hon åt allt hon kom åt!
Sen efter några dagar hemma så tappade hon aptiten, men tryckte i sig lite för att orka.
I torsdags ( 19/8) kände hon att nu får det vara nog, hon ringde till vårdcentarlen och jag körde henne dit, men där sa dem att det var inte farligt så hon fick bestämma själv. Hon gillade inte sjukhus sängarna så hon valde att åka hem.
Sen på fredag morgon ringer hon mig och säger att hon åker in, hon orkar inte.
Malin ringde ambulans och dem fick bära henne ut, hennes ben orkade inte lyfta henne.
Väl inne på sjukhuset upptäckte dem små proppar i den vänstra lungan.
Ingen fara sa dem, det händer vem som helst.
På lördagen ringer dem fårn sjukhuset, hon hade fått en stroke.
Dem gjorde en röntgen men hon hade varit så orolig och inte kunnat ligga still så det syndes inte så bra men dem misstänkte en blödning i hjärnan.
Så på söndagen åkte vi upp, jag fick en chock, hon bara låg som en trasa i sängen och kunde inte fästa blicken, det var precis som om hon var nerdrogad.
Jag fick panik och bara ville ut därifrån, vilket jag ångrar idag.
Sen på söndag kväll ringde dem vid 20.45 och sa att hon dör.
Blödningen dem trodde hon hade fått i hjärnan var en propp större än halva hjärnan.
Allt gick snabbt och smärtfritt, hon slutade att andas och valde att lämna oss.
Det känns tungt, men samtidigt är jag tacksam över att hon inte hade ont innan hon dog.
Plus att hade hon överlevt så hade hon varit så gravt handikappad att hon hade blivit liggande. Inget jag föredrar!

Kl 21.10 stängde hon sina vackra ögon och lämnade oss. Men kvar finns hon för evigt i mitt hjärta. Har så många fina minnen av henne som jag senare kommer dela med mig, just nu har jag bara en likbild av henne framför mig.

Jag rasa ihop i en hög när jag såg henne död, men det var skönt att få pussa henne en sista gång och tala om för henne hur mycket hon betyder för mig, och jag lovade att jag skulle ta hand om Jesper!

Älskar dig mamma,

och jag kommer inte svika dig.

Tack för allt du har gjort för mig och för Jesper!!